Har haft en sån där dag igen. Började bra. Men sen bröt helvetet loss! En anhörig ville ha min hjälp, se till att jag hjälpte en annan som hon inte hade med att göra (hon vet inte vad jag har gjort för den boende, hon trodde jag hade skitit i det), en boende var arg och skrek på mig, en svansade runt utan sin rullator och en tredje svansade efter och blev arg för att hon inte fick uppmärksamheten. Urk. Hur länge ska jag orka?

Håller på att bli stört knäpp på jobbet. Jag  har inget problem att ta hand mina boende, att hjälpa dem upp, klä på sig, ge frukost etc. Allt det här dagliga. Det jag har probllem med är allt runt omkring. Man ska städa, beställa varor, torka skåpsluckor, lämna och hämta på gymnastiken. Sen ska man dutta med vissa boende medans andra boende inte ens får 5 minuter på dagen. Det känns som om jag gör mer av allt annat än att spendera med mina boende.

Det är en svår balansgång. Men vad gör man när ens privatliv inkräktar på sitt arbetsliv? När man har en person som man har en privat åsikt om och privat grej med, som sedan kommer in i ens arbetsliv och inte respkterar min proffesion. Det här är MITT jobb, här bestämmer jag, lär dig leva med det eller heslt av allt försvinn!

VHar precis kollat på första avsnittet av "Sveriges bästa äldreboende". Vad jag blev förundrad över var golvet. I repotaget ser man att golvet är trasigt och att man väntar på att kommunen ska göra något åt det. Men ser man inte till som verksamhetschef att något görs åt det? Boendet var tydligen 30 år gammalt och golvet var lika gammalt. Men borde kommunen inte se till att göra något åt det innan? Även om det finns ett sparbeting så betalar ju ändå de boende hyra. Vart går de pengarna då? Under 30 år så måste ju ändå några pengar ha kommit in.

Sen vet jag inte vad jag ska säga om verksamhetschefen. Hon verkar inte vara den som kan charma personalen, men hon verkar ju vilja försöka förändra boendet varjefall.

Det här med schema är en rolig sak. Just n har vi ösnkeschema, eller behovsanpassat schema som det så finnt heter. Helt värdelöst. Jag lägger in de tider jag kan tänka mig att arbeta, men får ju aldrig som jag vill. När vi ska diffa, så diffar jag minst 15 av de 20 pass jag lagt in och sedan tar chefen över och dånär jag får mitt schema jobbar jag kanske 1 eller 2 av de pass som jag har lagt in, resten är diffat eller så har hon ändrat. Har jag sagt till att jag inte kan jobba den där fredagen pga att jag har en biljett till en föreställning, vad händer? Jo jag jobbar den fredagskvällen plus tidigt på lördagen. Sedan en annan helg jobbar jag endast fredagkväll, men inte resten av helgen. Vi kan lägga in att vi vill vara lediga just den dagen, men det kan hon ta bort så varför kan vi då lägga in om just ledigt? Vi ägs av arbetsgivare, ska kunna vara tillgängliga 24:7, vi får absolut inte ha ett privatliv, speciellt inte med barn, man och eventuella hobbysar. Vi måste helt enkelt var tillgängliga jämnt. Kommer det ingen kl 21 när vi ska gå hem, ja då är det bara att stanna kvar. Ingen kval här inte, utan det blir timmarna upp till heltid, och sedan kanske överstidsersättning, men troligtsvis inte. En kollega till mig började arbeta på sitt dagpass, sedan var det en som inte kom till kvällen och ja då fick hon hoppa in på kvällen. Självklart så kom inte nattpersonen, så det blev ett roligt dygnspass för henne... Kul nej...

Sedan är det här med 11-timmars-regeln. Den följs inte alls! Eller väldigt dåligt varjefall. Det är jättenoga med att den som slutar 21 inte får börja kl 7 dagen efter. Men den som slutar 20,30 får börja 7. Men jag har massor med pass där jag slutar 21 och börjar 7. Ja då skyller chefen på att det inte lyser rött i systemet på mig, utan att det är veckovilan som räknas. Sedan när jag lägger in mitt schema och difar och sedan inte får som jag diffat så skyller hon på att det lyser rött på mina kollegor, men varför gör det då inte på mig? Det är alltså ok att jag slutar 21 och börjar 7 men inte min kollega?

http://www.dn.se/sthlm/gard-81-de-sag-mig-som-en-gaggig-aldring/ Artikeln

Artikeln handlar om 81-åriga Gärd som har behandlats på Huddinge Sjukhus, där hon har blivit dåligt bemött av personalen på den geriatriska acdelningen. MEdans hon på andra avdelningar har behandlats dessto bättre. Maten var bättre, hon fick grönsaker vid varje måltid, medans på den geriatriska avdelningen maten betydligt sämre.

Tyvärr är inte detta inte helt ovanligt. Det satsas ju inget på äldrevården, tvärtom! Inte undra på att personalen visar sig likgiltlig! Politikerna satsar ju inget på varken personal eller äldre. Ingen lyssnar på oss, vad vi vill eller vad de äldre vill. Äh vaddå, de ska ju ändå dö tycker folk. Samma trend finns på boenden. Det är trasigt lite överallt, en list som fallit bort, det finns inte glas så det räcker till alla, utan man måste använda de boendes egna glas. Maten är under all kritik, även om den maten jag serverar idag är bättre än den jag serverade för 3 år sedan. Men man kan alltid bli bättre!

http://www.expressen.se/gt/mannerstroms-ilska-mot-chockhojningen/

Artikeln handlar om maten som de äldre får, som blir dyrare och dyrare. Medans Mannerström kunde göra god mat och den var billig. Jag skulle inget hellre än att välja att göra maten från grunden, göra den ekologisk och näringsriktig. Jag skulle mer än gärna handla av de lokala grossisterna, klämma och känna på frukten och grönskakerna. Men man måste tyvärr handla av det som företaget eller kommunen har avtal med. Det är så urbota dumt! Varför kan man inte göra lokala avtal? Åka och handla på lidl? Det skulle bli billigare. Visst, det skull behövas lite hjälp, men va fan? Om man nu ska ha ekonomitänkt, kan man då inte handla lokalt? Är det inte mer lönsamt om jag får fördela den peng som mina boende betalar för att bo på boendet, på ett bra sätt?

Jag har arbetat som uska i snart 20 år. Jag har lärt mig otroligt mycket på dessa år. Jag har prövat på många olika arbetsplatser, personlig assistent, sjukhus, hemtjänst och särskilda boenden. Jag tycker det är bra att testa olika jobb, för att man ska kunna hitta sin nisch. Tyvärr har jag också träffat på många nötter till arbetskollegor. Folk som skällt på mig för saker jag inte har gjort, för att jag bara har varit jag och massor med andra saker. Chefer har jag oxå mött på en del... Jag hade ett vik på ett sjukhus, sedan tog det slut och jag böt arbetsplats. Så blev en fast tjänst på den första arbetsplatsen som jag sökte givetvis. Jag fick det inte, de valde en annan tjej som hade jobbat samtidigt där med mig, bara för att chefen gillade henne bättre. Men de övriga kollegorna ville ha mig... Chefen vågade inte säga det till mig, utan mailade mig... Fegt! Nu har jag sett att det finns en fast tjänst där, jag funderar på att söka bara för att se hur stor chansen är att jag får komma på intervju... Men jag vet inte, är lite kluven... Jag är lite trött på mitt jobb jag har, men det handlar nog egentligen mer om stressen än själva jobbet i sig. För jag passar egentligen bäst att jobba med äldre som jag gör. Sen är det väldigt jobbigt oxå, men jag passar där tror jag...